Livet det går upp och ner...

... jovisst gör det det. och det här förbannade mörkret, det gör ju verkligen inte saken bättre.

Alla är lite sådär höst/tenta-p deppade. Min egen tillvaro har också varit sådär. Men jag tror och hoppas att det börjar vända. Sitter ju här och skriver. I alla fall kan jag ta det på ett annat sätt. Det är en annan del av livet, som faktiskt också finns, och om något är mer verklig? Men är det då värt det? Det konstigaste är nästan känslan för det som varit förut, innan detta. Vad är mest verkligt?

Saker har varit jobbiga. När dessa saker har varit jobbiga har det som bara kommit mer. Så första steget har varit, eller är, att först ta sig igenom det där tilläggs-jobbiga. Jag tror det är där jag är nu. På väg förbi tilläggen och tillvaron är iaf ok. Lagom-nivå. Men det är mycket upp och ner.

Och snusande fortsätter i en faslig takt. Önskar jag hade motivationen att sluta. Men nu är verkligen inte den rätta tiden. Det är lite som när man var liten och trodde att man kunde gräva ett hål till kina, fast tvärtom. För det trodde man ju såklart att man kunde, gräva ett hål till kina alltså. Men insåg sen att det var ju bara tok. Vad gäller snusandet har man ju alltid hört skräckhistorier om man faktiskt kan snusa sig till en hål upp i kinden eller ut i nästan eller vart som. Detta har jag alltid tagit med en stor nypa salt. Nu är det ofta jag sitter med tungan i snus-gropen och undrar hur långt jag har kvar tills snusen ploppar ut i fejan.